Förra inlägget verkar kanske lite kryptiskt. Det var såhär, att jag i lördags var hos en vän i stan, vi drack glögg och hade trevligt. Plötsligt så börjades det spelas musik som mina trumhinnor njöt av, The Cranberries, gamla minnen väcktes till liv, och jag minns vissa delar av min barndom som om det var igår. På nittiotalet när jag var ung, så spelade mina bröder The Cranberries, väldigt väldigt ofta, under en period. Sånt sätter sig fast. Jag kunde till och med texterna någorlunda, trots att jag var typ 10 år vid denna tidpunkten, om inte yngre.
Igår så laddade jag hem ett par låtar med gruppen, och nu kan jag inte sluta lyssna på dom. Riktigt bra, sorgsen musik. Ska egentligen inte lyssna på sorgsen musik, då börjar jag väl lipa, när man redan är lite halvdeppig innan man ens lyssnat. Men men, musiken är för bra för att jag ska kunna avstå ifrån den. Kan relatera ganska mycket till texterna känner jag. Många sorgsna minnen på nåt lustigt sätt, vet inte riktigt varför, men det känns så.
Ush, va ointressant skrivet. Men jag behövde förklara mig lite kände jag.
Nu ska jag sova..
SIGGE
Andra bloggar om: Personligt, Musik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Cranberries är bra som fan. Det var iofs rätt länge sen jag lyssnade på dem nu. Deras första platta kom väl när jag gjorde lumpen tror jag, "ZZOOOMBIEEE YEAH YEAH" kändes rätt så klockrent när man drönade runt i gröna kläder bland så många andra likadana.
Kan tänka mig det ;) Lumpen ja, haha, tur man inte var med om det ;)
Skicka en kommentar